Begravningen

När en närstående dör

Församlingen är ett stöd när den som dött ledsagas till gravens vila. När döden har inträtt bör de anhöriga snarast möjligt ta kontakt med någon av församlingens präster för att avtala om minnesgudstjänst (panihida) och begravning samt om övriga praktiska detaljer. Om den avlidna är ortodox ska begravningen handhas av den ortodoxa församlingen, enligt principen att man har rätt att jordfästas av det trossamfund man tillhört. Begravningen bör förrättas så snart som möjligt efter personens bortgång. Församlingens präst ger råd om hur en avliden inom den ortodoxa traditionen ställs i ordning för begravningsceremonin.

Församlingens svenskspråkiga präster ->

Jourhavande präst (länken för till de finskspråkiga sidorna)

Minnesgudstjänst (panihida) för den avlidna

Enligt ortodox tradition firas minnesgudstjänst (panihida) för den avlidnas odödliga själ. Den kan förrättas i en kyrka eller ett kapell, hemma eller på sjukhus. I bönerna vädjar man till Gud att han ska ta emot den avlidna i sitt himmelska rike och förlåta alla de synder som personen under sitt jordiska liv medvetet eller omedvetet har begått. Prästen, eller i förekommande fall biskopen eller diakonen, svingar under gudstjänsten ett rökelsekar. Rökelsen symboliserar de böner som likt ett välluktande offer stiger upp till Gud. De sörjande som deltar i minnesgudstjänsten står med brinnande ljus i händerna, vilket också är ett uttryck för bön.

Enligt traditionen förrättas minnesgudstjänst på själva dödsdagen, på den tredje och fyrtionde dagen efter frånfället samt på årsdagen. Därtill innehåller det ortodoxa kyrkoåret särskilda allmänna minnesdagar för de avlidna. Då kan man samlas i kyrkan för att under gudstjänsten minnas alla sina närstående som gått ur tiden.

Begravningens tidpunkt

Begravningen bör inte skjutas upp i onödan. Begravningar förrättas alla veckodagar utom söndagar.

Efter begravningen, cirka fyrtio dagar efter frånfället, förrättas minnesgudstjänst (panihida) vid graven eller i kyrkan. Till minnesgudstjänsten kan alla närstående inbjudas. Om man vill går det bra att ordna den egentliga minnesstunden också vid detta tillfälle.

Begravningsgudstjänsten förlopp – från död till evigt liv

Den ortodoxa begravningsgudstjänsten får sin prägel av det hopp som Kristi uppståndelse och påskens verklighet ger. Döden innebär inte slutet på allting utan är en övergång till det eviga livet. Begravningsgudstjänstens liturgiska färg är vitt, påskens färg.

Före gudstjänstens början ställs kistan mitt i kyrkan med den avlidnas fötter mot altaret så att den avlidna ligger vänd mot det. På den avlidnas bröstkorg placeras en liten Kristusikon, som följer med i graven. Kring pannan sätts ett band, en symbol för den himmelska segerkrans som de kristna utlovats (2 Tim 4:8). Den avlidna brukar kläs i sina egna festkläder. Under gudstjänsten håller de sörjande brinnande ljus i händerna. Kistan är i den ortodoxa traditionen öppen medan gudstjänsten varar, om det inte finns någon särskild anledning att ha den stängd.

Avskedet

Mot slutet av begravningsgudstjänsten inbjuder prästen alla som vill att komma fram till den öppna kistan för ett sista avsked av din avlidna. Vid avskedet kan man välsigna den avlidna genom att teckna korset över honom eller henne, kyssa ikonen som är placerad på bröstkorgen, kyssa eller röra vid den avlidna eller endast göra en bugning inför kistan. Efter detta läggs en duk på den avlidnas ansikte.

Efter avskedet läser prästen ännu en bön om syndaförlåtelse för den avlidna. Lappen med bönens ord läggs i kistan. Slutligen strör prästen jord i form av ett kors på den avlidnas bröstkorg som en påminnelse om att människans kropp i begynnelsen har blivit till av jord.

Nedläggning av minnesbuketter och blommor sker antingen före gudstjänstens början, genast efter den eller vid gravläggningen. De anhöriga bör avtala om tidpunkten med prästen. Som minnesord lämpar sig till exempel följande: ”I skaran av de heliga, låt, o Kristus, din tjänares/tjänarinnas själ komma till ro, där ingen smärta, sorg och suckan finns, men liv och oförgänglighet.” Eller: ”Kristus är uppstånden från döda, med döden förtrampade han döden, och åt dem som är i gravarna gav han liv.”

Den ortodoxa kyrkan föredrar traditionell kistbegravning, men på den avlidnas önskan är även kremering tillåten.